Writer


Writer - "Stjärnskådaren"

Here is an extract from the first chapter in my novel "Strjärnskådaren", the text is in Swedish.


  1. Katastrofen 

De har kommit från när och fjärran. Magiker, helare, visa män och kvinnor är här för att delta i festligheten i Mobunga, den heliga platsen i kungariket Vam. Alla är samlade kring den heliga sten som enligt sägnerna ramlat från himlen i urtiden och som nu fungerar som en plats för heliga ritualer och ceremonier. Stenen sägs bära på en helande kraft. Svårt sjuka blir botade, magiker och spåmän kan ibland med dess hjälp se in i framtiden. Det går berättelser om att det en dag ska falla en ny sten från ovan och bringa kaos och förödelse. Men det är få som tror på detta, för hur ska ännu en sten kunna falla på exakt samma plats? 

Med på festligheterna är Leoni med sin pappa Adamu och sin farbror. Leonis far och farbror är medicinmän. Kunniga i växternas och mineralernas helande krafter hjälper de många i byn där de bor. Leoni vill också bli medicinman när han blir vuxen, men än är han bara 17 år och får lära sig mycket av sin far. Under festligheterna är det meningen att Leoni ska genomgå en invigning och ett prov för att testa om han är lämplig att bli medicinman på riktigt, och Leoni är väldigt nervös in för det. Det krävs inte bara kunskap om växterna, deras verkan och växtplatser och hur man botar med dem, utan man behöver även gåvan att med intuitionens hjälp veta vilken växt som passar till just den person som behandlas. Har Leoni den gåvan? Han har förberett sig i månader, men han har fortfarande mycket tvivel på om han klarar provet. 

Det börjar skymma och det förbereds inför kvällens och nattens händelser. Stora eldar tänds runt den heliga stenen. Kött grillas på stora spett, färska bröd gräddas och härliga dofter av kött och nybakat bröd sprids när festmåltiden ställs i ordning. Så samlas alla vid den stora stenen och rikets huvudschaman, en omfångsrik och skäggig man, påkallar deras uppmärksamhet: 

‒ Jag hälsar er alla visa män och kvinnor i kungariket Vam! Denna natt firar vi magins ankomst till Jorden. Det är också i natt som vi prövar noviserna som valt att gå medicinens och magins väg. Han pratar med hög röst så att alla ska höra. 

Men han avbryter sig, för han blir störd av ett upprört sorl från en grupp som pekar upp mot den mörknande himlen. Leoni tittar upp i den riktning de pekar och ser en ovanligt stor stjärna, som verkar växa i storlek, som om den närmar sig. Några skriker skräckslagna:  

‒ Profetian! En ny sten faller över oss! 

De upprörda rösterna tilltar och folk börjar bli oroliga. Nu ser stjärnan alltmer ut som ett eldklot, och det närmar sig alltmer och med hög fart. Storschamanen höjer sin röst och försöker mana till lugn, men alla är väldigt oroliga.  

‒ Det kommer hitåt! ropar någon och människorna börjar tumultartat skingra sig från samlingsplatsen.  

Adamu tar Leoni och sin bror och de springer bort från den heliga stenen för att komma i säkerhet. 

‒ Fort! ropar Adamu, med andan i halsen, vi tar oss upp på kullen där borta. Det känns säkrare. 

Uppifrån kullen kan de se hur eldklotet med ett våldsamt brak slår ner, inte långt från den heliga stenen där de nyss har varit. Fler mindre eldstenar faller ned i omgivningen. Det är en fasansfull scen, och det går kalla kårar nedför Leonis rygg. Människor som inte kommit undan krossas eller fattar eld, och springer vrålandes omkring, och en bränd doft sprider sig. En kaskad av jord och damm far upp, och gräs och närliggande träd börjar brinna. Rop, skrik och veklagan hörs överallt. Många har dött genast, och ännu fler är svårt skadade.  

De beslutar sig för att återvända till sin hemby, som inte ligger så långt därifrån. Många människor springer fram och tillbaka för att hjälpa de drabbade. När de kommer nära sin by ser de att skadade personer kom även från byn, för den har också drabbats av en fallande sten. Byn är ett kaos av brinnande hyddor och människor som rusar omkring och försöker rädda skadade, boskap och andra tillhörigheter, luften är full av brandrök.  De letar efter sin egen hydda. Leonis mor och syster hade stannat kvar hemma, men nu syns de inte till någonstans, och både Adamu och Leoni blir oroliga. De får tag på en granne som de frågar om sin familj. Han säger att de med all säkerhet blivit dödade av den mindre sten som fallit ned, men Leoni vägrar tro att det är sant. De går tillsammans runt i den nästan ödelagda byn, men finner inga spår av den saknade familjen, allt verkar nedbrunnet och förstört..  

Förtvivlade ansluter de sig till en grupp överlevande, som gråtandes och chockade betraktar förödelsen. Byns ledare är där. Han går runt bland de sörjande människorna och försöker ge tröst och hopp. När han får syn på Adamu säger han: 

‒ Bra att ni är här. Vi behöver hjälpas åt att ta hand om de skadade och försöka ordna skydd och sovplatser för natten. I morgon får vi diskutera vad vi ska göra. Att bygga upp byn igen blir svårt, för många är döda och det mesta är helt förstört. 

Adamu, hans bror och Leoni började det till synes ändlösa arbetet med att ta hand om folks skador, brutna armar och ben, sår och brännskador. Men framför allt behövde de lugnas och tröstas. Som tur är har Adamus förråd av läkeväxter klarat sig undan, så det går ändå att göra skillnad. Det ordnas ett tillfälligt läger, det serveras lite varm soppa och alla får lite lugnande örtte att dricka. Så småningom kommer trots allt ett visst lugn över situationen och de flesta kan somna in. Leoni och hans far får till slut också gå till vila. Leoni somnar bums, helt utmattad. Men Adamu ligger vaken ett tag och tänker på vart de ska ta vägen. När hans fru och dotter nu är döda känns tanken på att stanna i byn alltför smärtsam. Kanske de kan starta ett nytt liv någon annanstans? Han beslutar sig för att prata med sin bror och Leoni nästa dag, och ber att få vägledning av drömmarna under den kvarvarande natten. 

I gryningen vaknar Adamu med ett fragment av en dröm i sitt minne. Han är förundrad, för han såg i drömmen en cirkel med resta stenar, i ett landskap som var främmande för honom. Det påminde inte om någon plats han kände till. Kanske byns ledare vet något som kunde vägleda Adamu. De äter ett enkelt morgonmål, mestadels i tystnad, men Adamu ser att Leoni gråter. Stämningen är tryckt och osäkerheten inför framtiden hänger över dem som en tung, våt filt. Deras gamla liv är slaget i spillror. Var och hur finns hopp om ett nytt? Adamu vänder sig till Leoni. 

‒ Jag hade en dröm i natt om en märklig plats. Det var ingen plats som jag kände igen. Jag ska prata med byns ledare om den, han brukar kunna ge råd. Följ med, det kanske kan ge oss någon idé om vart vi ska ta vägen. 

De söker upp byns ledare. Han ser oerhört trött ut, ser inte ut att ha sovit alls under natten, men ler ett blekt, välkomnande leende när de närmar sig. De sätter sig ner och Adamu berättar om den dröm han haft. Ledaren sitter tyst en lång stund, som om han letar i sitt minne. Så ser han upp på Adamu med en klar, djup blick. 

‒ Det finns en plats, långt norrut, som heter Nabta. Det är en plats för studier av stjärnorna och universums magi. Jag tror ni bör bege er dit. Någonting säger mig att Leoni har sin framtid där. 

‒ Nabta, säger Adamu, det låter främmande och långt borta. Hur tar man sig dit? 

‒ Om ni verkligen vill ta er dit så är det en lång väg. Jag vet inte exakt hur man kommer dit, men en grupp bybor har bestämt sig för att lämna byn i morgon och bege sig norrut mot Borkou. Ni kan slå följe med dem, så får ni fråga vidare om vägen vartefter. Jag ska se till att ni får förnödenheter på vägen. Samla ihop de tillhörigheter ni kan ta med och ta även med medicinväxter. Ni kan byta era läkekunskaper mot mat och vägvisning under färden, så går det lättare.  

Adamu och Leoni tackar och lämnar ledaren. 

‒ Nå, säger Adamu, och ser forskande på sin son. Vad tycker du?  

‒ Det känns både läskigt och spännande samtidigt, svarar Leoni, med ett visst darr på stämman – hans hals är torr av gråt och brandrök. Men vad gör egentligen en stjärnskådare? Och finns det magi i rymden? Jag trodde magin fanns på jorden, bland växterna, djuren och människorna? 

‒ Det finns magi bland stjärnorna också, svarar Adamu. Men jag vet inte mycket om den. Jordens magi är mer användbar i vardagen, men det sägs att stjärnornas magi har stor kraft för den som kan tyda den. Så vad säger du, ska vi ge oss ut på det stora äventyret? 

Leoni tänker en stund, känner sig villrådig, men sen kommer en klarhet för honom: 

‒ Ja! Det finns inget annat än sorg här i byn, och jag blir verkligen nyfiken på att träffa en stjärnskådare!